Eric Ericson är en av få svenska musikprofiler som med självklar rätt bar epitetet ”levande legend”.

Han var verksam som dirigent i de stora sammanhangen i över 60 år, och kom med sitt konstnärskap att prägla generationer av dirigenter och sångare. Hans bana tog sin början i efterkrigstidens Sverige, i en pionjäranda efter år av isolering. 1945 startade han Kammarkören, och en ny attityd till körmusicerande grundlades i gruppen av unga professionella sångare. Ur ett intimt kammarmusicerande växte en ny körklang fram, byggd på lyssnande och medveten intonation. Det speciella ”Ericson-soundet” skapades, och efter uruppförandet av Ingvar Lidholms portalverk Laudi 1947 öppnades portarna till en ny tid av expansiva möten mellan tonsättare och körmusik. Mitt i denna utveckling stod Eric Ericson beredd genom hela sin karriär. Mängden av uruppföranden genom åren är svår att överblicka.

Som kormästare vid Sveriges Radio i över tre decennier gjorde han Radiokören till en världsledande ensemble, och samma världsrykte nådde han med anrika Orphei Drängar i Uppsala. Sin egen kammarkör vårdade han hela tiden ömt, och efter pensionering 1983 tog kören hans namn: Eric Ericsons Kammarkör, och förvaltar fortfarande hans musikaliska arv.

Under sin långa gärning som professor i kördirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm formade han årskull efter årskull av dirigenter som i sin tur startade egna kammarkörer runt om i Sverige och över hela världen. Hans internationella roll som pedagog och förnyare saknar motstycke i den moderna musikhistorien.

Eric Ericson sökte alltid nya utmaningar. Nya möten över musikaliska gränser med tidens främsta jazzmusiker. Kontakter med unga tonsättare. Ständigt uppdaterad på forskningen kring den äldre musiken. Hans aptit var omättlig och arbetsenergin ofattbar. Turnéer upp i hög ålder, gästspel hos utländska toppensembler kombinerades med kärleksfulla möten med hans adepters kammarkörer runt om i Sverige.